Irland-Scotland, Caledonian Canal 328 sjömil
990526-990607
Lars,P-G,Sören

Morgonen den 26 Maj hade vinden avtagit och regnet upphört, dimman höll på att lätta.
Kl.07.30 åkte ankaret upp och vi kryssade ut ur viken med Skottland som mål.
Kl.12.15 två sjömil NV Eagle Island LOG 26,5.
Kl.16.30 fyrtiofem sjömil SV Aran vind SV15, LOG 48,3.

27/5 kl.00.30 LAT 54.56,1 LONG 08.46,7 kurs42 grader fart5,1 knop LOG 83,1 distans vind SO 13.
Vid Irlands nordspets ligger några kobbar, Inishtrahull och när vi passerade utanför, stack det upp några nyfikna sälhuvuden en liten bit från Witchie.
Den här dagens mål var ön Islay, så på morgonen ringde Sören till Ian Hendersson, Distillery Manager på Whiskydestileriet Laphroaig, frågade om inte vi fick hälsa på samt undrade hur det var med hamnmöjlighet för tre Svenska Västindienseglare, och om det fanns möjlighet till dusch?
Vi var välkommna på visning och så skulle han kolla hamn och dusch, så det var bara att ringa tillbaka senare.

Men nu hade klockan blivit mycke och vi hade fått ett ökande tidvatten emot oss, telefonerna tappade täckning så det gick inte nå Mr Hendersson, utan vi beslutade att gå till Port Ellen på Islay för natten, samt ringa till Mr H morgonen där på.
Utanför Islay fick Witchie sällskap av en flock Pilotvalar, som sam med oss ett stycke. Och i inloppet till Port Ellen fick vi ett magnifikt mottagande, det var Flipper med sina kompisar, de största delfiner jag sett. Dom kom som kanonkulor snett akter ifrån, fram till stäven, där de tog ett litet skutt. Delfinerna följde oss ända in till första hamnbojen.

20.30 låg Witchie förtöjd vid kaj, men på kajen väntade man hem sina fisketrålare som ville komma in till kajen för att lossa dagens fångst. Men en plats gick bra att använda, problemet var att där låg redan två Irlänska båtar förtöjda sida vid sida.
En delegation bestående av Sören avgick, med Irländarna som destination, där frågade han om vi fick ligga utanför deras båtar? Dom var mitt uppe i maten, fördrinkarna var avklarade och stämmningen hög, men vårat förslag var dom tveksamma till. Deras båtar var ju mindre så därför erbjöd dom oss innerplatsen vid kajen. Dom skulle bara äta färdigt, om en halvtimme skulle flyttningen äga rum. Halvtimmen gick, ombord hoss Irländarna ökade stämmningen allt mera, trålarna dök upp ute på fjärden, vi över och knackade på, då när Irländarna såg trålarna fick dom fart, vi langade linor och tampar mellan båtarna drog lite här och där och vipps låg Witchie innerst. Det här gick ju bra med Svensk effektivitet tyckte Irländarna.

Vi bjöd hela gänget på en förtöjningssup. Lite senare visade dom oss vägen till den lokala puben, MEN klockan 23.30 inträffar det märkliga att alla försvinner, barägaren ropar SISTA RUNDAN, man hör hela kroggänget från ett angränsande rum, vi går ut i hallen och knackar på, vakten i dörren säger till oss att det här är privat bara för medlemmar, "men vi är ju privata", han tittar på oss och sedan vinkar han att vi kan gå in. Där var stämmningen på topp, när det känndes att det var läggdags och vi skulle gå hem föreslog ett gäng dykare från England att vi skulle fortsätta hemma hos dom, de hyrde en lägenhet i närheten och eftersom vi var lite sugna på Öl tackade vi JA. Tänk vad tiden går fort när man har roligt!

28/5 kan man läsa i loggboken, "LAYDAY. Besök på Laphroaig".
Efter en stund med huvudet på kudden togs det kontakt per telefon med Mr H. Han föreslog att han kunde ge oss en privat visning på destilleriet klockan 16.00, så om vi tog oss dit själva skulle han skjutsa oss tillbaka till båten. Det passade oss bra, så vi tog en promenad till Laphroaig, promenaden gick längs fina gröna kullar med får, kor och kaniner. Väl där tog Mr H emot oss, presenterade företaget och startade en trevlig rundvandring på fabriken. Lars och Sören är var och en ägare av en squarefoot av firmans mark, samt tillhör föreningen Laphroaigs vänner, kommer man till fabriken är man berättigad till en DRAM vilket dom nu kunde avhämta för 1999, Ian överlämnade dessa vid provningsbaren, där fick vi möjlighet att testa deras drycker. Efter avslutat besök körde Ian oss tillbaka till båten, där visade vi honom runt på Witchie.

Irländarna hade seglat iväg och nu hade vi fått nya grannar, en båt från England, engelsmännen undrade om vi visste var man kunde äta, då kom vi på att vi faktiskt var hungriga, vilken tur dom påminde oss, men var vi skulle äta visste vi inte. Innan Ian åkte erbjöd han sig att kommma tillbaka och skjutsa oss till golfklubben någon mil utanför Port Ellen, dom skulle ha god mat, vi tackade ja och klockan 19.30 hämtade han oss. Om inte golfklubbens personal gav oss lift tillbaka var det bara att ringa Mr H så skulle han hämta oss tillbaka till Witchie, men det skulle inte vara något problem för dom att ge oss skjuts tillbaka, vi tackade Ian för allt och gick in i matsalen för att äta.

28/5 kl.09.00 Avsegling från Port Ellen i god kryssvind mot Crinan, förbi Jura i Sound of Jura. 17.00 var vi förtöjda vid en kaj bredvid första slussen in i Crinan Canal, slussvakterna lovade oss att ligga vid kajen utan kostnad över natten, djupet vid kajen skulle nog räcka även vid lågvatten tyckte dom, vilket dom hade rätt i, med några decimeter till godo, problemet visade sig senare var att kajen inte sjönk utan det blev högt mellan kaj och däck för sådana småväxta individer som Sören och jag. Efter god middag ombord blev det pubbesök, trevligt läge på puben med utsikt över dom två första slussarna, efter sista beställningen var det dax att betala, jag frågade om det gick bra att betala med Guernsey pund, hon var tveksam, men sa ok.

30/5 kl.11.30 puttade vi bort kajen och gick för motor mot Oban. Ut i Sound of Jura, mellan öarna Jura och Scarba finns ett sund som heter Gulf of Corryvreckan, Marinkåren lär ha uttalat sig angående sundet,"att när tidvattnet är som starkast, så är det den plats på jorden man överhuvud taget inte ska befinna sig på". På västsidan om sundet kallas området The Great Race, strömvirvlar sträcker sig 1,2 distans rätt ut i havet. När vi passerade var det slack, men vi nöjde oss ändå att skåda på avstånd.
Kl.16.00 förtöjda i Oban, vid North Pier utanför den slättoppade briggen "Spirit of Scotland", logen visade då 20 distans.

31/5 kl.11.00 lämnade vi Oban under motor, innanför ön Lismore upp i Loch Linnhe. Framme vid Caledonian Canal, när vi kom till första slussporten fick vi vänta vid en flytbrygga, för slussvakterna väntade med öppna portar på Boston Hornet en ombyggd järntrålare på 300 ton, från Wales. När dom baxat in Boston fanns det ett ledigt hörn till Witchie.
Kl.16.45 en sluss upp, förtöjda i Corpach, sötvatten och utan tidvatten. Log 30,6 distans.

1/6 kl.08.30 Avgång till sammans med Boston Hornet, slussar och svängbroar om vart annat, Western Reach den första ringlande kanaldelen bredvid floden River Lochy, kanalen skär genom det Skottska landskapet, med vitklädda snötoppar som på Ben Nevis blir inramningen storslagen. Vid Gairlochy tar oss den sista slussen upp Witchie i sjön Loch Lochy, här började vi spana efter i alla fall ett litet sjöodjur, men vi såg inget odjur. Sjön är ju bara 162 meter djup, troligen är sjön för grund.
På Loch Lochy marchade vi 5,5 knop, så Boston Hornet försvann i fjärran. I andra änden av sjön ligger en dubbelsluss med namnet Laggan Locks, med efterföljande kanal, Laggan Avenue. Nu är 12 slussar som lyft oss upp avklarade.
När Laggan Swing Bridge öppnats, har vi fri passage ut, i den högst belägna sjön på Caledonian Canal. Loch Oich är en liten tvådelad sjö med ett näs och några småöar mitt på, samt ett tillflöde från floden River Garry, här får vi sicksacka oss mellan gröna och röda bojar, det känns lite som hemma i Sveriges farleder, och en hel del olikt Atlantenöverfarterna. Första slussen ner heter Cullochy Lock, som för oss in i Coiltry Reach som slingrar sig fram parrallelt med River Oich. Slussen Kytra Lock skiljer oss från Fort Augutus Reach, men den står öppen och väntar på oss, så det är bara att köra in, dom har god samband på radio mellan de olika slussarna, efter oss skulle slussvakten gå hem för dagen. Framme i Fort Augustus trodde vi att våran natthamn skulle bli ovanför slusstrappan ovanför Fort Augustus, slusstrappan består av fem slussar på rad som avslutas med en svängbro, innan man kan förtöja vid gästbryggorna i kanalmynningen till Loch Ness.

Men än en gång fick vi följa med ner tillsammans med Boston Hornet och tre motorbåtar, dom hade fått liggat och vänta på reparation av en slussport, så nu körde man på övertid. Kl.19.00 ligger vi förtöjda longskepps i Fort Augustus, 23,7 distans från kanalmynningen. På kvällen tyckte vi det kunde passa med en liten Skottsk krogrunda i det skottska duggregnet, men först måste besättningen vaskas, det fick bli med kallvattenslangen på bryggan, med kallvatten menar jag "kaallllvatten" , konstigt nog blev det ingen längre kö. Folk på sin kvällspromenad iklädda varma byxor stövlar viterjacka mössa och ett paraply, tittade lite extra på dom tre svenska vikingarna. Men efteråt känndes det hur bra som helst.

Det finns bra pubar i Skottland, Sören var fortfarande törstig, men Lars och jag tog en sväng runt på bryggorna. Där vi bland andra träffade en av de tre ägarna av järntrålaren Boston Hornet, han visade oss runt på Boston, det var spännande att få se på nära håll deras gigantiska projekt, det finns hur mycke att göra som hellst och dom hade gjort massor. Men man såg att det gick åt rätt håll. Speciellt när det bara var deras fritidsintresse, besättningen var vänner och bekanta, som nu var på väg från Wales via Caledonian Canal till Shetlandsöarna. Vi önskade dom lycka till på sitt äventyr, tackade för oss och gick hem till Witchie för att knoppa en stund.

2/6 Tog Lars och jag bussen in till Inverness, för att hyra bil och boka flyg åt Lars till Sverige. Sören utsåg sig själv till båtvakt och tog en layday.
Med hyrbilen tog vi en runda upp till dom Skottska ljunghedarna, tittade på Highlandcattles och får, massor av får. Ben Wyvis 1046 meter över havet naggade vi i kanten, väl hemma vi båten hade dagen gott. Kl.20.00 när Lars packat sina sista prylar, tog han hyrbilen till Glasgow för vidare flyg hem till Sverige.

3/6 mekdag.
4/6 kl.10.20 avgång för att leta efter det STORA SJÖODJURET på Loch Ness och när vi kom in på den lilla sjön Loch Dochfour insåg vi att vi missat odjuret.
I slutet av sjön när kanalen tog vid, delade man på kanalen och River Ness, med en betångmur där vattnet fick falla över kanten ner i ett vattenfall som startade River Ness färd mot Nordsjön. En speciell känsla att åka med Witchie längs muren vid vattenfallet, och där man kunde titta över kanten. Vid Dochgarroch Lock var det dax för Sören och mig att börja med slussandet på två. Det visade sig inte vara något problem i den lätta vinden. Men tre stycken är att föredra.
I utkanten av Inverness kom vi till Tomnahurich Swing Bridge, innan bron skulle öppnas ljöd en syren likt ett flyglarm, tur man inte bodde i närheten. Därefter skulle det tryckas på knappar av brovakten samt veva lite, sedan svängde bron upp och vi passerade. En kanalböj till och vi var framme vi Inverness slusstrappa bestående av fyra slussar och en svängbro. Väl framme vid första porten som var stängd, förtöjde vi vid kajen. Det hade börjat regna och ingen slussvakt syntes, utan Sören tog en promenad ner till marinan nedanför slussarna.

Det var bara att ta vilken bryggplats som helst, och betala kunde vi göra efter helgen, våran nyckel till Caledonian Canal skulle passa till områdets grind och till dusch samt toaletter. För nu låste dom och gick hem för helgen, men innan dess ringde personalen på marinan till slussvakten så det skulle ordna sig med slussningen innan det blev fredagkväll även för slussvakten, vi fick en tid som dom skulle ta oss ned så det var att vänta en liten stund och under tiden kom en Irländare som var påväg till Sverige och Götakanal. Götakanal som föresten är systerkanal med Caledonian Canal, så man flaggade Svenskt och informationstavlor på svenska var uppsatta vid kanalmynningen. Båda båtarna vinkades in på överkommen tid sedan gick det med en svindlande fart, det var ju fredagkväll. Innan Witchie var förbi slussportarna började dom att stänga, vattnet försvann lika fort så när våra linor i land var på rätt plats, hade vi redan börjat resan ner, så 17.00 låg vi förtöjda vid marinan i Inverness efter fyra slussar och en svängbro. Log 25,5 distans.

5/6 Arbetsdag inför avseglingen från Skottland.
6/6 21.00 Åke mönstrar på Witchie för Nordsjöseglingen.

7/6 11.00 Åke och Sören winchar upp mig i masten för inspektion, allt såg ok ut behövdes bara kompleteras med lite tejp. Här uppe 17 meter över kanalen fick man ett annat perspektiv, så dom på däck fick hissa upp en kamera. Nu var vi redo att starta färden hem, bara att vänta på tidvattnet, mellan 16-17 skulle vara en bra avgångstid. 15.50 Avgång, tankat diesel och vatten, lämnat igen kanalnycken samt gjort oss oskyldiga, två slussar och en järnvägsbro återstår av Caledonian Canal för den här gången.

Personalen i marinan önskade oss en trevlig resa, och sa att "dom väntar på er vid slussarna". Trevligt bemötande och god service var genomgående för kanalfärden. Alltså totalt 26 slussar och 9 svängbroar, för att ta sig genom Skottland med hjälp av Caledonian Canal.
16.30 Nu var Witchie i saltvatten och på havsnivå igen, loss från land, ut mot Fort George och HAVET!

Vid pennan P-G.