P-G´s avrundning

99-10-24
Några slutord :
Den här seglatsen med Witchie har pågått från 98-06-29 Kl. 12.46 till 99-06-24 Kl. 13.45 från Oxelösund via Västervik, Danmark, Tyskland, Holland, England, Guernsey, Frankrike, norra Spanien, Portugal, södra Spanien, Madeira, Selvagen, Kanarieöarna, Barbados, Tobago, Grenada, St Vincent, St Lucia, Martinique, Dominica, Guadeloupe, Antigua, Azorerna, Irland, Skottland, Västervik och tillbaka till Oxelösund. 12017 sjömil har avverkas. Vädrets makter har varit med oss, möjligen lite för mycke åska mellan Madeira och Selvagen. Inga större missöden eller sjukdomar. Allt har i stort sätt löpt på enligt planerna och den uppgjorda tidplanen för året har kunnat hållas. När man nu sitter här hemma och tänker på resa, förstår man att vi har haft "Flyt" inte bara med Witchie utan med hela äventyret. Naturupplevelsena har varit storslagna, regnskog, bergsmassiv, bananplantage, kokospalmer, vulkankratrar, solen, månen, havet, vinden, ja listan kan göras hur lång som helst.

Men jag tror att den största upplevelsen för mig var kontakten med havets invånare. När man ligger platt på mage i fören, en knapp meter från fria delfiner och inser att det är på deras villkor vi träffas, ja då ryser man av välbehag. När dom simmar på sidan ser man deras stora vänliga öga, en lång stund tittar vi varandra djupt in i ögonen, det känns som man pratar med varandra fast utan ord, man känner en enorm kontakt med dom stora graciösa varelsena.

Kontakterna med myndigheter efter vägen har fortlöpt utan några problem, dessa kontakter var man lite orolig för att det skulle bil mycke byråkrati, men icke.

De människor som vi har kommit i kontakt med under resan har visat oss ett trevligt bemötande i stort sätt hela tiden, säg till 98%.

En sådan här resa ger oerhört många minnen. Fler och fler minnen poppar upp allt efter som tiden går, sådana saker som man inte registrerar när man är mitt uppe i äventyret. Man har upplevt mycket som kommer att följa en resten av livet.

Till slut vill jag tacka alla som har gjort den här resan möjlig, både på hemmaplan och ombord på Witchie. Ett speciellt tack till Lars som med sin erfarenhet och sitt kunnande fått Witchie och hennes besättning tur och retur Västindien.

Med vänliga seglarhälsningar
Per-Gunnar Andersson

Sörens ord

Till att börja med har jag inte seglat med kölbåt så värst, inte förrän Lars frågade om jag ville följa med på en semestertripp sommaren 97 hade jag satt min fot på en sådan. De tidigare seglingserfarenheterna hänförde sig till Windsurfing och att bara titta på "dom där sittseglarna" som man for förbi för att ta ett skutt på deras svallvåg.
Som Lars sade efter vår segling 97 så var det ren propagandasegling vi hade hållit på med: nattsegling till Bornholm med vinden snett akterifrån, sedan när vi skulle tillbaka till Sverige och Gotland hade vinden vänt och minskat lite, så när vi låg mitt ute mellan Öland och Gotland kunde man bara kasta i en säkerhetslina, stoppa motorn, och kasta sig i ett varmt hav. -Så fick jag en snedvriden uppfattning om hur segling med kölbåt var.

Av någon outgrundlig anledning fick Lasse nåt sorts förtoende för mig som tänkbar besättningsmedlem på Witchie, fastän jag inte visste vad som var kicksnöre eller storfall, eller ens knappt kunde skilja på styrbord och babord. Han frågade mig i alla fall om inte jag hade lust att hänga med på "projekt Västindien" -att segla Witchie fram och tillbaka till paradiset under ett år.

Tyvärr kunde jag inte då, med mitt åtagande i kunskapslyftet följa med på hela nedresan, men så långt som till Frankrike kunde jag vara med, om jag kunde vara tillbaka till terminstarten den 8 Aug.98 lovade jag......

Detta löfte som jag gav, både ångrade och tog jag tillbaka flera gånger inom mig på nervägen. Men har man lovat en sak -så har man.
Det började fint med en stilla segling från Västervik till Kalmar, men sen började ELÄNDET som jag såg det: Det var inte på långa vägar något liknande som jag varit med om året innan, hård kryss ner till Danmark, Tyskland, REGN i Nord-Ostsee kanal (Kielkanalen). Kuling när vi gav oss ut från Holland, där började jag fundera vad jag skulle ha för ursäkt att lämna skeppet.

Som tur var lugnade vädret ner sig och vi fick ett fint lågtryckshål att ta oss ner till Kanalöarna i, som gav mig lust att fortsätta, kors vad fort man glömmer, sedan vred vinden lite och det blev en lugn och fin seglats ner till överlämnandet i Turballe där jag och Lasse var tvugna att ta bilen hem till vardagen. Det var både med en viss sorg och glädje man överlämnade biscayaöverfarten till en annan besättning

Därmed var mitt första åtagande klart.

Vintern kom och gick, jag skötte websidorna hemifrån och läste först av alla hur varmt o skönt de hade det därnere bland palmer och sandstränder.
Detta gjorde att mina sista dubier om att vara med på hemresan försvann, man MÅSTE ju bara se hur det är därnere, och vad kan vara bättre än att delta på en seglats därifrån till Sverige???

Anlände därför den 1 april till Martiuqe för att som planeringen var mönstra på den 12e. Tillbringade en (för) stor del av den tiden med att leka turist och bara lata mig.

När vi sedan samlades för att börja bunkring, reparationer, och kortare seglingar norrut var det precis så angenämt som jag hade förställt mig det hela, -Men efter Antigua då vi skulle avverka 2200 distans började jag fundera på vad jag gett mig in på: 4600 distans, 2 1/2 månad på en båt med mycket begränsad frihet, hela dygnet var ju av naturen inrutat i ett schema. Dag ett: Laga frukost, styra, sova, styra, sova.
Dag två: Styra, laga lunch, sova, styra, sova. Dag tre: Styra, sova, styra,laga middag, sova, styra.

Så pågick det i nästan tre veckor tills vi kom till Azorerna.  Det var som en befrielse att se grönt gräs, träd och känna bilarnas avgaser igen, fastän man tyckte att det stank om bilarna. Av någon konstig anledning hade jag på vägen vant mig (eller accepterat) att segla veckovis utan att se land. Vissa stunder och upplevelser ville men inte byta mot ens en flygbiljett till Linköping.

En vecka på Azorerna gick med bunkring och segelreparationer insprängt i lite sightseing. Det kändes därefter självklart att fortsätta till Scotland 1202 distans bort.
Denna etapp höll på att ta knäcken på mig -inte fysiskt men däremot mentalt: vi bara åkte och åkte med ca 6.5 knop. Överesan tog 7.5 dygn mot beräknade 10.

I detta läge ville jag inget hellre än att åka hem.

Hade vi varit full besättning hade jag även gjort det.

Detta hade jag idag, om så blivit, ångrat djupt.

Efter en extremt lugn överfart över nordsjön och sett Malmö, sydskåne genom Falsterbo kanal och en stilla seglats över Hanö kom vi sen in i Småländska skärgården vid Kråkelund som man kan säga att resan nästan startade vid, iaf för min del.

DÅ sade jag till P-G :
-Varför har vi överhuvudtaget lämnat det här???????

Inget svar: -Bara ett nickande medhåll.

Summering: Jag har under loppet av den här resan undrat många gånger varför jag har gett mig in i det här, samtidigt vill jag inte byta ut många stunder mot något, INGEN som inte gjort samma sak kan föreställa sig dessa upplevelser som man varit med om. Man får faktiskt en insikt i sig själv -hur ogärna man vill erkänna det, och inte minst en distans till de enorma problem vi gärna målar upp framför oss i vårt dagliga liv. När man har levt ett tag i en cirkel som består av en radie av 5 sjömil vatten får man -vare sig man vill det eller ej, en annan och lite vidare syn på vårt ekorrhjul.
Jag kan tryggt säga med facit i hand att jag inte en enda sekund ångrar att jag gav mig in i det här, de upplevelserna jag har fått och de insikter om mig själv gör att det är lätt -mycket lätt att glömma de besvärligheter som ledde hit.

Får du en möjlighet att göra samma sak, med rätt projekt som du tror på, och en skeppare som du litar på, så:
GÖR DET!!!!!!!

Lasses slutord

99-11-22
Jag har inte bidragit med mer än några enstaka formuleringar i de tidigare resebreven och kanske är det på sin plats att jag skriver lite om mina egna funderingar och erfarenheter.

Vissa kanske anser att det var min idé att göra den här resan, även om jag oftast skyller på PG och Anne-Marie. Jag har svårt att hålla tyst och har nog pratat en del om min förra resa, som gick i ungefär samma spår för 10 år sedan. Den gången hade jag förläst mig på seglings/långfärdsberättelser och pratat så mycket om detta med diverse kompisar att det till slut inte återstod något annat än att resa iväg. Planen var från början att dra ihop ett kompisgäng och hyra/låna en lämplig båt, men detta stupade på två saker: De från början så entusiastiska kompisarna fick plötsligt de mest oöverstigliga förhinder då planerna blev konkreta och det visade sig svårt (för att inte säga omöjligt) att hyra en båt för en sådan resa utan att det kostade lika mycket (eller mer) som att köpa och utrusta en. Det slutade den gången med att jag fick plats på en dansk Malö 40 från Gran Canaria och hemresan fixades med leveranssegling av en svensk Ballad som annars skulle ha fastnat i Karibien.

Den här resan var annorlunda och började med att jag insåg att det inte behövdes speciellt mycket extra för att vi skulle kunna ta Witchie rund Nordatlanten. Vi hade haft henne i 5 år och fixat både det ena och det andra och tyckte att vi hade en ganska komplett båt. Samtidigt var vi i ägartrion på väg åt olika håll i livet och det naturliga var att lösa upp hela projektet. Det skulle dock kännas bättre att få göra något "ordentligt" med båten som vi lagt ner så mycket jobb på innan vi tog farväl av henne, och så föddes idén.

Jag kan nog avslöja att jag faktiskt ångrat detta mer eller mindre intensivt under det gångna året. Jag var förmodligen den som bäst förstod vad vi gav oss in i och var således den som borde ha det största ansvaret om vi satte iväg på ett felaktigt projekt. Jag kan också lätt se att det skulle ha funnits bättre sätt att spendera det senaste året, om jag bara ser till min egen personliga utveckling.

Allt är dock väl som slutar väl brukar det ju heta och det kanske stämmer, även om det för mig inte är slut än i så måtto att jag fortfarande betalar av på en känslomässig skuld till nära och anhöriga som lämnades hemma och att jag nog får dras länge än med problemet att åter finna mig tillrätta på ett "normalt" jobb. Men det kanske inte är annorlunda än det skulle varit om jag stannat hemma. Året innan hade jag flytt till jobb i Frankrike hela vintern, så rastlösheten fanns nog redan innan seglingen. Och en 1-års segling (som ju för mig faktiskt "bara" var en 4-veckors semester, en 10-veckors höstledighet och en ungefär lika lång vår-d.o.) sätter inte lika djupa spår i bekantskapskretsen (eller den egna själen) som en flera år lång världsomsegling.

Så egentligen är jag nog ganska nöjd. Tidplanen, som föddes som ett löst överslag har visat sig hålla nästan på dagen när. Vi har inte haft några stora haverier. Vi har haft vår andel relationsproblem, men de har inte drabbat mig personligen så jag överlåter åt de som eventuellt känner att de vill orda om detta att göra så och säger inte mer om det. Om någon kan berätta om ett långseglingsprojekt som inte haft relationsproblem är jag idel öra. Förmodligen rör det sig då om båtar där besättningen kan räknas på ena handens tumme (t.ex. Spray med Joshua Slocum). Båten kom hem i gott skick och vi hade turen att hitta rätt köpare till henne nästan med detsamma. Jag kan fortsätta att räkna upp tecken på vår goda tur en god stund till, men jag tror ni ser mönstret.

Efteråt finns i alla fall minnena kvar. Minnen av tropisk regnskog, korallvita sanstränder, vajande palmer och salt ljummet vatten. Men kanske ännu starkare minnet av oändliga havsytor, vindpinade Irländska och Skotska kuster, hedland och skogar. Eller kanske minnet av den Svenska skärgården. Jag kan bara instämma i PG's och Sörens fråga till varandra: Varför lämnar man detta?

Så om du funderar på en liknande resa, gör gärna det. Men tänk på att du nog kommer att vara samma människa på resan som du är hemma. Och att hemma nog är sig rätt likt när du slutligen kommer hem. Vill du verkligen förändra något får du nog företa resan på ett annat och mer emotionellt plan.

Till slut vill även jag tacka alla som varit med och dragit sitt strå till stacken. Jag hoppas att jag fortfarande är vän med de flesta. Ett speciellt tack till PG, utan vars uthållighet och tålighet det hela troligen skulle slutat med en semestersegling till Frankrike (i bästa fall) eller med ytterligare en båt till salu i Västindien (i värsta fall). Och jag hoppas att ni alla som deltagit, fått med er något tillbaka som varit värt uppoffringen och strapatserna.

/Lars